Det var bara en tidsfråga innan någon skulle ifrågasätta den legitimitet FN ofta anses ha.
Det här inlägget finns även i original med fler länkar på Aktivarum.
Lobbyorganisationer, Intressegrupper, NGO:s (Non-goverment organisations). Det sägs att kärt barn har många namn. Vad beträffar vår tids stora organisationer för speciella intressen (framför andra intressen) så stämmer det definitivt.
I en SvD-artikel med rubriken FN präglas av inkompetens och korruption sågar företagaren och fria skribenten Fredrik Segerfeldt organisationens legitimitet fullkomligt. Så här motiverar han kritiken mot FN:
* Organisationen karakteriseras av inkompetens, slutenhet och korruption. På kontoret i New York sitter mängder med sysslolös personal med mycket hög lön
* Korrupta stater använder jobb i FN som belöning till lojala klienter. En del av personalen är också spioner åt sina hemländer.
* Organisationen lider vidare av en allvarlig brist på ansvarskultur. Det handlar om hur katastrofala misslyckanden belönas med befordringar.
* Att den lätt beväpnade holländska FN-bataljonen bara kunde se på när 8 000 bosniska män bussades iväg för avrättning vid Srebrenica ledde till den nederländska regeringens avgång. Annan själv befodrades till generalsekreterare.
* FN har inte ens har lyckats med sin grundläggande uppgift: att förhindra krig. De länder som vill ha krig kan via allierade i säkerhetsrådet nästan alltid hindra att FN ligger sig i. Organisationen får snarare syftet att ge legitimitet till krig så ingen lägger sig i.
* Organisationen lider av grundläggande strukturfel i universalitets- och likställighetsprinciperna vars ideologi är att alla stater ska vara med, och ha lika mycket värde oavsett om de styrs av diktaturer eller av demokratisk tillsatta ledare.
* Endast 46 procent av FN:s medlemsstater klassas som politiskt fria.
Angående denna fördelning ger Segerfeldt följande kommentar
"FN är den internationella rättens främsta källa. Det är som att över hälften av ledamöterna i Sveriges riksdag skulle vara nominerade av landets Hells Angelsklubbar."
Segerfeldt kommenterar även det förtroende som FN har i många svenskars ögon som gör FN till en viktig del av Sveriges utrikespolitik.
"Det beror på att vår politik bygger på önskedröm om hur FN borde fungera, som om alla andra länder var som Sverige. Det är djupt naivt."
Detta gäller förstås inte bara FN utan alla internationella organisationer och hela den globala ideologin.
Demokrati bygger på principen att majoriteten har störst talan men vem vill att de länder som har störst talan gällande hur mänskliga rättigheter skall skötas är samma länder vars brott organisationerna skapades för att förhindra? Som Segerfeldt tragikomiskt påpekar:
"Resultatet är bland annat en människorättskommission bestående av Ryssland, Libyen, Kina och Saudiarabien, och där Kuba i egenskap av medlem kan anklaga Sverige för etnisk rensning."
Vilket är ungefär som om killen som kommer sist i 100 meter löpning under OS sitter på presskonferensen efteråt och klagar på Usain Bolts löpning.
Sämste man får rätten att kritisera bäste man. Hur kan det blivit så illa?
Ingen verkar veta och ingen verkar heller vilja diskutera det. Exempelvis Röda Berget försvarar FN med argumentet att "vi har inget annat" Till vad undrar man då? Vad gör FN egentligen som ingen annan (som inte domineras av jordens värsta skitländer) kan göra bättre?
Nu får vi såklart kritik för att vi kallar dem skitländer av personer som själva aldrig i livet skulle vilja bo i dem. Många vill gärna representera dem men de vill inte befinna sig i den verklighet de representerar. Det är som om det vore en miljardär som representerar uteliggare.
Röda berget fortsätter föga oväntat med det implicita rasistkortet.
"Segerfeldt vill skapa ett demokratiernas FN, dvs ett utökat EU som då i princip skulle innehålla en klar minoritet av jordens befolkning, den vita."
RB menar att vita skall kontrollera de organisationer som bekostas av vita och skapades av vita för att göra så alla i hela världen fick det bättre. Vi kan riktigt höra hur kugghjulen snurrar i huvudet på RB. Vi gissar att tankegångarna går ungefär så här: Så hemskt! Etnocentrist! Eurocentrist! Kolonialist! Rasist!
Mycket riktigt fortsätter Röda berget i det postkoloniala spåret.
"Det skulle vara en organisation som i sin nutidshsitoria bär kolonialism och ett ignorerande av mänskliga rättigheter när det passar deras intressen.
Medan dagens organisation som RB försvarar kontrolleras av länder som ignorerar mänskliga rättigheter i mycket högre grad. Snacka om att sila mygg och svälja kameler.
Observera att RB inte ens reflekterar över det absurda i att vita är de enda som klarar att leva i demokratisk frihet.
Om vi skall vara lika fula som RB i vår argumentation så kan vi hävda att RB menar att svarta skall leva i diktatur. Att svarta enligt RB helt enkelt är för lågt utvecklade för att klara av att leva under demokratisk frihet. Vilket skulle vara solklar rasism från RB.
Det hela påminner om 26 Juli avsnittet av The Daily Show som där nutida diskussion om etnisk tillhörighet summerades så här av programmets senior racial korrespondent Wyatt Cenac (som kallades senior racist korrespondent)
- You are racist!
- YOU are!
Och därefter händer ingenting för som Cenac förklarade är de bägge sedan fullt upptagna med att försöka bevisa de inte är rasister.
Röda berget fortsätter föga oväntat med utanförskaps- perspektivet. Om de inte får bestämma så vill de inte vara med.
"Vilken legitimitet skulle den organisationen ha i ögonen hos befolkningen i de nationer som inte klarar av de inträdeskrav de inte fått varit med och sätta?"
Befolkningen? Ursäkta men om de inte klarar inträdeskravet innebär det att befolkningen i de länderna är just de som inte fick vara med från början! Vilket är anledningen de länderna inte klarade kraven. Befolkning och land är INTE samma sak.
Röda bergets avslutande plädering är det mest absurda jag sett på länge i politisk retorik.
"Den sannolika utvecklingen av ett genomförande av Segerfeldts förslag är att resten av världen, de som representerar en majoritet av världens befolkning, går sin egen väg under ledning av Kina, Indien och Brasilien och ignorerar spillrorna av det gamla FN, dvs västvärlden, när de sätter reglerna för världen."
Hängde ni med? Först så är argumentet att västvärlden skall ta liten plats i FN för vi är så rika och starka och med det följer ansvar. Sedan gör Röda Berget en 180 graderssväng och menar att västvärlden skall ta liten plats i FN för att vi är så svaga och obetydliga.
"I det läget kan vi bara ställa in oss i ledet och hoppas att bli insläppta i den nya klubben."
Hade det varit stryktipset vi sysslade med så gjorde Röda Berget just en helgardering.
Västländerna skall sakna makt i FN för väst är så starka, samt för att de är så svaga. Fler bloggar som diskuterar FN är Futuriteter, Aktiv demokrati, Germunds blog, Garm, Frågan "Har FN spårat ur?" diskuteras även på forumet för Vetenskap och Folkbildning
lördag 31 juli 2010
måndag 19 juli 2010
Elisabeth Svantesson: Rättssamhälle går före jämställdhet
Moderata riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson sitter i riksrevisionens styrelse som ledamot.
I en SvD-artikel påpekar hon det olämpliga i att så många från domstolsnämnden ingår i Nätverket Hilda. Inte nog med det, domstolsverkets generaldirektör Barbro Torblad är med i samma nätverk vilket innebär att sex av nio närvarande är med i ett och samma nätverk med uttryckliga syftet att hjälpa kvinnor att bli chefer. Risken för jävsituationer och intressekonflikter är alltså uppenbar.
Kommenteras här av Helena Von Schantz: "Som feminist tycker jag att det är jobbigt och skämmigt med Anna Skarhed. Jag vill så gärna se flera högt uppsatta kvinnor. Jag vill så gärna att det ska finnas kvinnliga förebilder. Dessutom vet jag så väl hur många otroligt skarpa och kompetenta kvinnor det finns. Men att någon som Anna Skarhed kan bli Justitiekansler ser jag som ett mycket starkt argument mot kvotering. Det räcker inte med kvinnliga chefer. Det måste vara kompetenta, kvalificerade och hederliga sådana. Annars får det hellre vara."
Advokatssamfundets ordförande Ann Ramberg reagerar mycket negativt på riksrevisionens flaggning. Hennes argument kan sammanfattas att de inte tycker de gör något fel eftersom riksdagen funnit det angeläget att könsfördelningen inom domarkåren blir jämnare på alla nivåer. Antingen begrep Ramberg inte argumentet (vilket vore anmärkningsvärt med tanke på hennes position) eller så låtsas hon inte förstå. Hennes argument ligger i vad Nätverket Hilda gör men flaggningen av jävrisken är gjord helt oberoende av vad de sysslar med.
Det är sammanslutningen i sig som kritiseras. Inte könet och inte syftet.
Ramberg verkar mena att jämställdhet är ett så gott syfte att det står över precis alla andra resonemang. Svantessons svar tycks vara att vissa saker är viktigare än jämställdhet. Ett argument som för vissa verkar vara rena grekiskan. Man måste också fråga varför man kallar en damklubb för ett nätverk. Kan det kanske bero på att man inte för den skull vill acceptera herrklubbar? Damklubben Hilda är helt enkelt just den sorts (herr)klubb de själva protesterat mot om den fanns.
Utöver detta är JK Anna Skarhed också en av nätverket Hildas ca 40 medlemmar. Om detta kommenterar Svantesson: "En av JK:s uppgifter är att bedriva tillsyn över myndigheter och domstolar för regeringens räkning. JK har mandatet att värna integriteten och yttrandefriheten samt rättssäkerheten i den offentliga verksamheten. Att då vara med i samma förening som vissa chefer och anställda för de myndigheter man är satt att granska är helt uppåt väggarna."
Det är uppfriskande att höra Elisabeth Svantesson kalla en förening för just en förening, även om de vill kalla sig själva ett nätverk. Klubbar och föreningar bör kallas just klubbar och föreningar och följa de regler som gäller sådana. Detta oavsett vad de finns till för. Frågan är om inte främsta orsaken Nätverket Hilda inte kritiseras är att personerna som skall göra sådan kritik själva är medlemmar. Därmed skulle riksrevisionens anmärkningar vara bekräftade.
Aktivarum-länk till artikeln
I en SvD-artikel påpekar hon det olämpliga i att så många från domstolsnämnden ingår i Nätverket Hilda. Inte nog med det, domstolsverkets generaldirektör Barbro Torblad är med i samma nätverk vilket innebär att sex av nio närvarande är med i ett och samma nätverk med uttryckliga syftet att hjälpa kvinnor att bli chefer. Risken för jävsituationer och intressekonflikter är alltså uppenbar.
Kommenteras här av Helena Von Schantz: "Som feminist tycker jag att det är jobbigt och skämmigt med Anna Skarhed. Jag vill så gärna se flera högt uppsatta kvinnor. Jag vill så gärna att det ska finnas kvinnliga förebilder. Dessutom vet jag så väl hur många otroligt skarpa och kompetenta kvinnor det finns. Men att någon som Anna Skarhed kan bli Justitiekansler ser jag som ett mycket starkt argument mot kvotering. Det räcker inte med kvinnliga chefer. Det måste vara kompetenta, kvalificerade och hederliga sådana. Annars får det hellre vara."
Advokatssamfundets ordförande Ann Ramberg reagerar mycket negativt på riksrevisionens flaggning. Hennes argument kan sammanfattas att de inte tycker de gör något fel eftersom riksdagen funnit det angeläget att könsfördelningen inom domarkåren blir jämnare på alla nivåer. Antingen begrep Ramberg inte argumentet (vilket vore anmärkningsvärt med tanke på hennes position) eller så låtsas hon inte förstå. Hennes argument ligger i vad Nätverket Hilda gör men flaggningen av jävrisken är gjord helt oberoende av vad de sysslar med.
Det är sammanslutningen i sig som kritiseras. Inte könet och inte syftet.
Ramberg verkar mena att jämställdhet är ett så gott syfte att det står över precis alla andra resonemang. Svantessons svar tycks vara att vissa saker är viktigare än jämställdhet. Ett argument som för vissa verkar vara rena grekiskan. Man måste också fråga varför man kallar en damklubb för ett nätverk. Kan det kanske bero på att man inte för den skull vill acceptera herrklubbar? Damklubben Hilda är helt enkelt just den sorts (herr)klubb de själva protesterat mot om den fanns.
Utöver detta är JK Anna Skarhed också en av nätverket Hildas ca 40 medlemmar. Om detta kommenterar Svantesson: "En av JK:s uppgifter är att bedriva tillsyn över myndigheter och domstolar för regeringens räkning. JK har mandatet att värna integriteten och yttrandefriheten samt rättssäkerheten i den offentliga verksamheten. Att då vara med i samma förening som vissa chefer och anställda för de myndigheter man är satt att granska är helt uppåt väggarna."
Det är uppfriskande att höra Elisabeth Svantesson kalla en förening för just en förening, även om de vill kalla sig själva ett nätverk. Klubbar och föreningar bör kallas just klubbar och föreningar och följa de regler som gäller sådana. Detta oavsett vad de finns till för. Frågan är om inte främsta orsaken Nätverket Hilda inte kritiseras är att personerna som skall göra sådan kritik själva är medlemmar. Därmed skulle riksrevisionens anmärkningar vara bekräftade.
Aktivarum-länk till artikeln
tisdag 13 juli 2010
Littorinaffären Evolutionpsykologiskt sett
Det här inlägget finns även i original med fler länkar på Aktivarum.
Låt oss summera Sven Otto Littorinaffären i så enkla ordalag som möjligt med en Evolutionspsykologisk tvist.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin separerar från sin fru Ann Littorin 2006. De kommer överens om delad vårdnad om de tre barnen. Rykten har gått att Ministern varit otrogen mot sin fru med en ung tjej som är medlem i MUF. Några månader senare blir det känt Littorin har en ny käresta. Den nya flickvännen Evin Khaffaf är den klassiska stereotypen, 17 år yngre än Littorin och pressekreterare till hans kollega Schlingmann.
Någon sorts vårdnadstvist mellan Littorin och exfrun är sålunda närmast garanterad. När Littorin och Khaffaf förlovar sig 2009 kollapsar uppgörelsen med exfrun. Littorin berättar att pga sitt ministerjobb (och får man förmoda, nya flickvännen) kan han inte ha ungarna växelvis boende hos sig. Hans exfru å sin sida vänder sig till tingsrätten med krav på 1,8 miljoner kronor i underhåll. Situationen kompliceras av att exhustruns nya pojkvän är en bedragare åtalad för ekonomiska brott i mångmiljonklassen.
Det är alltså mot denna bakgrund som Littorin 2010 avgår när han just meddelats om Aftonbladets anklagelser angående sexköp.
Ett vacuum skapas sedan i svenska massmedia. Littorin har redan avgått så de kan inte ropa på avgång, brottet är inte polisanmält så ex-ministern blir inte föremål för polisutredning heller. Vidare har inga som helst belägg getts för att Littorin verkligen har köpt sex. Folk i massmedia vädrar blod men vem skall de skicka hundarna på? Vissa vill såklart att Littorins påstådda brott inte skall handla om Littorin som person utan ha honom att symbolisera det odefinierade "maktmän"
Andra alternativ blir att kritisera pressen för att leka polis, domare och jury, dvs att diskutera om det var rätt av massmedia att se till Littorin tvingades avgå på en ogrundad anklagelse. Åter andra alternativ är att diskutera sexköplagens rimlighet i sig, huruvida kvinnan som sålde sex kan anses vara ett offer eller beviskraven på anklagelsen i sig. Det som bestämmer vad som diskuteras verkar mestadels bestämmas av politisk tillhörighet. Dvs huruvida de ville ha bort Littorin eller inte.
Vad som dock knappt diskuterats alls är rimligheten beträffande reaktionerna hos de medverkande.
Först the hard facts. Det finns ingen högre politisk instans i Sverige än regeringen. Vad än som Littorin nu råkar ut för har han länge haft möjlighet att försöka åtgärda situationen. Han är inte den första av manligt kön som får karriären krossad på blotta anklagelsen av sexköp och Littorins ministerkollega Beatrice Ask sade för inte så länge sedan hon ansåg blotta misstanken för sexköp skall räcka för att man skall få gredelina kuvert i brevlådan.
Så här i efterhand kan man undra vilken fantasivärld som regeringen levde i som trodde de själva inte kunde råka ut för sådana kuvert. Begriper inte regeringen skillnaden mellan misstanke och bevis eller har de bara extremt dålig förmåga att kommunicera med varandra? Vi kan jämföra med debatten om avlyssning. Argumentet från regeringen är att det är bara jobbigt om man har något att dölja. Men Littorin påstås ju vara oskyldig, då kan det inte vara jobbigt eller?
Vi ser alltså sanningen om en mängd dåliga och/eller felaktiga antaganden visa sig i och med Littorinaffären.
Bevakning är jobbigt även om man har rent mjöl i påsen. Att bestraffa blotta misstankar innebär ingen går säker och att förvänta sig mäns sexlust följer politiska direktiv är idioti. Det är inte särskilt genuskorrekt jämställda maktförhållanden i relationen mellan Littorin och Khaffaf heller. Var det kanske därför som Littorin själv gick ut i media mot partilinjen och pratade om hur kvinnor skall kvoteras in i företagsstyrelser? Stödjer han genuslinjen är det ingen som kräver han lever som han lär.
Det har vi redan sett med socialdemokratiske broilern polischef Kapten Klänning som näranog gjorde precis raka motsatsen till vad han förespråkade alla andra skall göra. Image-management verkar viktigare än substans för de personer som är ansvariga för de regler de själva tycks ha lika svårt att lyda som alla andra. Littorin är inte den första person som hamnar i galenskaperna. Han är bara den första av dem som faktiskt kunde ha gjort något åt dem innan det inträffade men struntade i det när det var andra som drabbades.
Den enkla sanningen är att pga främst genusgalenskapens teorier så går ingen säker för effekten som anklagelser av denna typ har.
Littorin har straffats för brottet innan han ens bevisats ha begått det. Och nu kommer inte bara Littorin att drabbas, nu drabbar det hans flickvän, hans kollegor, hans barn, och innerst inne tänker de nog alla samma sak. Vad sysslar vi med? Varför gjorde vi inget åt förutsättningarna för denna spanska inkvisition innan detta hände? Nu tvingas de alla såklart stödja galenskapen för nu handlar det inte om att agera vettigt och hederligt, nu handlar det bara om att minimera smittorisken.
Men de verkar inte ha särskilt smarta rådgivare så låt mig ge ett alternativ till förslag på hur vi kan minimera smittorisken. Låt Anna och hennes tidigare kollegor säga att de sålt sex inte bara till Littorin utan till alla män i regeringen. Låt de även hävda att de sålt sex till samtliga manliga medlemmar i den tidigare socialdemokratiska regeringen också, De får även gärna påstå de sålt sex till chefsredaktörerna för Aftonbladet, Expressen, Svd, DN samt till alla nyhetschefer på tidningarnas redaktioner.
Slutligen kan alla de journalisternas forna pojkvänner och flickvänner starta en webbsida där de berättar om hur usla deras ex är i sängen.
Tänk vilket nyhetsvärde att få höra killen/tjejen som rapporterar i tidningen om Littorin själv vill göra konstiga saker i sängen. Gudrun Schymans pengabränning skulle inte komma långt jämfört med en webbsida som avslöjar alla journalisters snuskiga sexhemligheter. Intervjua deras föredettingar och betrakta allt som sägs som absolut sanning. Glöm inte att göra en likadan sida där anonyma människor får berätta om sex de hade med kända politiker. Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta av anklagelser, fråga ministrarna Ask och Littorin.
Vad säger ni? Skall vi göra något åt denna moderna motsvarighet till häxbränning eller skall vi bara glatt köpa lösnummer, strunta i människorna som skadas (kanske låtsas de är seriefigurer, oskydigt nöje) och hoppas det inte blir vi själva nästa gång? Vad har då evolutionspsykologi med allt detta att göra? Är inte det uppenbar? Utöver att träffa rätt på samtliga viktiga punkter så är ju skadeglädjen och villigheten att sprida eländet en klockren metafor på det faktum att i tävlingar så är det bra om oppositionen ryker oavsett hur fel det går till.
Låt oss summera Sven Otto Littorinaffären i så enkla ordalag som möjligt med en Evolutionspsykologisk tvist.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin separerar från sin fru Ann Littorin 2006. De kommer överens om delad vårdnad om de tre barnen. Rykten har gått att Ministern varit otrogen mot sin fru med en ung tjej som är medlem i MUF. Några månader senare blir det känt Littorin har en ny käresta. Den nya flickvännen Evin Khaffaf är den klassiska stereotypen, 17 år yngre än Littorin och pressekreterare till hans kollega Schlingmann.
Någon sorts vårdnadstvist mellan Littorin och exfrun är sålunda närmast garanterad. När Littorin och Khaffaf förlovar sig 2009 kollapsar uppgörelsen med exfrun. Littorin berättar att pga sitt ministerjobb (och får man förmoda, nya flickvännen) kan han inte ha ungarna växelvis boende hos sig. Hans exfru å sin sida vänder sig till tingsrätten med krav på 1,8 miljoner kronor i underhåll. Situationen kompliceras av att exhustruns nya pojkvän är en bedragare åtalad för ekonomiska brott i mångmiljonklassen.
Det är alltså mot denna bakgrund som Littorin 2010 avgår när han just meddelats om Aftonbladets anklagelser angående sexköp.
Ett vacuum skapas sedan i svenska massmedia. Littorin har redan avgått så de kan inte ropa på avgång, brottet är inte polisanmält så ex-ministern blir inte föremål för polisutredning heller. Vidare har inga som helst belägg getts för att Littorin verkligen har köpt sex. Folk i massmedia vädrar blod men vem skall de skicka hundarna på? Vissa vill såklart att Littorins påstådda brott inte skall handla om Littorin som person utan ha honom att symbolisera det odefinierade "maktmän"
Andra alternativ blir att kritisera pressen för att leka polis, domare och jury, dvs att diskutera om det var rätt av massmedia att se till Littorin tvingades avgå på en ogrundad anklagelse. Åter andra alternativ är att diskutera sexköplagens rimlighet i sig, huruvida kvinnan som sålde sex kan anses vara ett offer eller beviskraven på anklagelsen i sig. Det som bestämmer vad som diskuteras verkar mestadels bestämmas av politisk tillhörighet. Dvs huruvida de ville ha bort Littorin eller inte.
Vad som dock knappt diskuterats alls är rimligheten beträffande reaktionerna hos de medverkande.
Först the hard facts. Det finns ingen högre politisk instans i Sverige än regeringen. Vad än som Littorin nu råkar ut för har han länge haft möjlighet att försöka åtgärda situationen. Han är inte den första av manligt kön som får karriären krossad på blotta anklagelsen av sexköp och Littorins ministerkollega Beatrice Ask sade för inte så länge sedan hon ansåg blotta misstanken för sexköp skall räcka för att man skall få gredelina kuvert i brevlådan.
Så här i efterhand kan man undra vilken fantasivärld som regeringen levde i som trodde de själva inte kunde råka ut för sådana kuvert. Begriper inte regeringen skillnaden mellan misstanke och bevis eller har de bara extremt dålig förmåga att kommunicera med varandra? Vi kan jämföra med debatten om avlyssning. Argumentet från regeringen är att det är bara jobbigt om man har något att dölja. Men Littorin påstås ju vara oskyldig, då kan det inte vara jobbigt eller?
Vi ser alltså sanningen om en mängd dåliga och/eller felaktiga antaganden visa sig i och med Littorinaffären.
Bevakning är jobbigt även om man har rent mjöl i påsen. Att bestraffa blotta misstankar innebär ingen går säker och att förvänta sig mäns sexlust följer politiska direktiv är idioti. Det är inte särskilt genuskorrekt jämställda maktförhållanden i relationen mellan Littorin och Khaffaf heller. Var det kanske därför som Littorin själv gick ut i media mot partilinjen och pratade om hur kvinnor skall kvoteras in i företagsstyrelser? Stödjer han genuslinjen är det ingen som kräver han lever som han lär.
Det har vi redan sett med socialdemokratiske broilern polischef Kapten Klänning som näranog gjorde precis raka motsatsen till vad han förespråkade alla andra skall göra. Image-management verkar viktigare än substans för de personer som är ansvariga för de regler de själva tycks ha lika svårt att lyda som alla andra. Littorin är inte den första person som hamnar i galenskaperna. Han är bara den första av dem som faktiskt kunde ha gjort något åt dem innan det inträffade men struntade i det när det var andra som drabbades.
Den enkla sanningen är att pga främst genusgalenskapens teorier så går ingen säker för effekten som anklagelser av denna typ har.
Littorin har straffats för brottet innan han ens bevisats ha begått det. Och nu kommer inte bara Littorin att drabbas, nu drabbar det hans flickvän, hans kollegor, hans barn, och innerst inne tänker de nog alla samma sak. Vad sysslar vi med? Varför gjorde vi inget åt förutsättningarna för denna spanska inkvisition innan detta hände? Nu tvingas de alla såklart stödja galenskapen för nu handlar det inte om att agera vettigt och hederligt, nu handlar det bara om att minimera smittorisken.
Men de verkar inte ha särskilt smarta rådgivare så låt mig ge ett alternativ till förslag på hur vi kan minimera smittorisken. Låt Anna och hennes tidigare kollegor säga att de sålt sex inte bara till Littorin utan till alla män i regeringen. Låt de även hävda att de sålt sex till samtliga manliga medlemmar i den tidigare socialdemokratiska regeringen också, De får även gärna påstå de sålt sex till chefsredaktörerna för Aftonbladet, Expressen, Svd, DN samt till alla nyhetschefer på tidningarnas redaktioner.
Slutligen kan alla de journalisternas forna pojkvänner och flickvänner starta en webbsida där de berättar om hur usla deras ex är i sängen.
Tänk vilket nyhetsvärde att få höra killen/tjejen som rapporterar i tidningen om Littorin själv vill göra konstiga saker i sängen. Gudrun Schymans pengabränning skulle inte komma långt jämfört med en webbsida som avslöjar alla journalisters snuskiga sexhemligheter. Intervjua deras föredettingar och betrakta allt som sägs som absolut sanning. Glöm inte att göra en likadan sida där anonyma människor får berätta om sex de hade med kända politiker. Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta av anklagelser, fråga ministrarna Ask och Littorin.
Vad säger ni? Skall vi göra något åt denna moderna motsvarighet till häxbränning eller skall vi bara glatt köpa lösnummer, strunta i människorna som skadas (kanske låtsas de är seriefigurer, oskydigt nöje) och hoppas det inte blir vi själva nästa gång? Vad har då evolutionspsykologi med allt detta att göra? Är inte det uppenbar? Utöver att träffa rätt på samtliga viktiga punkter så är ju skadeglädjen och villigheten att sprida eländet en klockren metafor på det faktum att i tävlingar så är det bra om oppositionen ryker oavsett hur fel det går till.
lördag 10 juli 2010
Pojkarna som ofrivilliga genusforskningsobjekt
Det här inlägget finns även i original med fler länkar på Aktivarum.
Fullkomligt grundlösa påståenden från genusfältet används som ursäkt för att det går dåligt för pojkar i skolan.
Det är Johan Wennström från SvD som på ledarredaktionens blogg skriver om "kriget mot pojkarna". Han rapporterar hur delegationen för jämställdhet DEJA har publicerat studier som påstås försöka besvara frågan. Han berättar dock även hur hjärnforskaren Martin Ingvar i sin analys om pojkkrisen sågar DEJAs förklaringsmodeller. Martin Ingvar har för övrigt även skrivit förordet till svenska upplagan av Steven Pinkers bok Ett oskrivet blad.
"Varför gör pojkar betydligt sämre ifrån sig i skolan än flickor? Delegationen för jämställdhet i skolan, DEJA, har nyligen publicerat några studier som försöker besvara den frågan. Man måste vara nöjd med att problemet under senare år har fått mer uppmärksamhet. Som Christina Hoff Sommers har beskrivit i boken The War Against Boys var det länge tabu att över huvud taget diskutera pojkarnas svagare akademiska prestationer i en lång rad ämnen."
Men låt oss tala klarspråk. Är det sant att DEJA överhuvudtaget har som uppgift att se till det går bättre för pojkarna i skolan? Snarare så har vi sett att DEJA anser det är flickorna som behöver hjälp att lyckas i skolan. Deras senaste fokus har legat på att kritisera skolans böcker just för att det saknas kvinnliga förebilder. Detta trots att det redan går överlägset bäst för flickorna i skolan vilket inte är en ny situation.
"Men man måste också, åtminstone i ett fall, kraftigt ifrågasätta de teorier som DEJA häpnadsväckande nog väljer att ge utrymme. Den amerikanske genusforskaren Michael Kimmel* förklarar den negativa trenden med att "de traditionella föreställningarna om manlighet består" i skolan."
Vad är då dessa traditionella föreställningar om manlighet? Det enkla svaret är att de är vad än genusteoretikerna själva säger att folk tycker/tror. Det finns ingen som helst vetenskaplig kontroll att vad som påstås på genusinstitutionerna är sant. Många politiker och andra tar helt enkelt för givet att om en person med hög akademisk titel påstår det måste det vara sant av den anledningen. De tar för givet forskare är objektiva. Läs om dessa tesers "sanning" hos Pelle Billing.
"För att lyckas i klassrummen måste pojkar fås att anamma feminismens "utkast till en ny barndom för pojkar och en manlighet som bygger på en böjelse för rättvisa, en förkärlek för jämlikhet, och ett uttryck för en bredare känslopalett".
Det är med andra ord den gamla filosofin lyd och tig som vi skall återvända till, dock endast för hälften av barnen denna gång.
Eller för att tala med Gloria Steinem: "Raise boys like we raise girls"." Endast så, tycks Kimmel mena, kan pojkar befria sig från en manlig mindset som håller tillbaka dem när flickor avancerar akademiskt och därmed komplicerar den manliga bilden av flickor som underordnade. Sådär håller det på. Men det är inte mycket till vetenskaplig hypotes, för det finns ingen empiri som stöder Kimmels påståenden. Det är ren spekulation."
Men om det inte finns någon vetenskaplig empiri som stödjer genusteoretikern Michael Kimmels påståenden att pojkar måste uppfostras som om de vore flickor, varifrån kommer då den slutsatsen? Och kan för övrigt skolans lärare och administratörer skylla på eleverna det inte går bra för dem? Vad är då lärarens ansvar i frågan att se till att eleverna har en för dem lämplig studiemiljö? Lärare och administratörer har fått betalt av barnens föräldrar för att utbilda dem. Är det utbildning att skylla på "manlig mindset"? Är det vad skolpersonalen fått betalt för?
"Och som så ofta inom den genusvetenskapliga forskarmiljön tar Kimmel saker och ting för givna utan att ange referenser till andra vetenskapliga arbeten eller någon seriös forskardiskussion. Här är bara ett exempel: "Låt oss tala klarspråk: Globalt har män alla fördelar – åtminstone vissa män i vissa länder!" Men alldeles bortsett från detta, är förslaget att ge pojkar "en ny barndom" och på så sätt få dem att bli mer som flickor respektlöst."
Det är intressant att man kallar det respektlöst. Vad hade man från samma håll kallat det om förslaget var att ge svarta en ny och vitare barndom? Jo något helt annat som vi kan se i transgenus. Som Tanja Bergkvist berättat så gäller hos genusvetarna något som kallas kritisk maktanalys av vita. Hon kommenterar: "Eftersom flertalet genusvetare än så länge också är har vit hudfärg så utgår jag ifrån att den kritiska maktanalysen också omfattar dem själva och deras verksamhet, allt annat vore ju hyckeri…" Kritisk vithetsanalys av dem själva får vi dock knappast så den förhoppningen får betraktas som ironisk.
"Som Christina Hoff Sommers skriver om pojkar: "They are just boys – and being a boy is not in itself a failing". Det måste till andra strategier för att stödja pojkarna i skolan. I hjärnforskaren Martin Ingvars analys* hittar man antydningar till just sådana mer realistiska och verksamma tillvägagångssätt. När man läser Ingvars text förbluffas man ännu mer över att DEJA, genom sin publicering, har gett legitimitet åt Michael Kimmels märkligheter. Här finns ingen politik utklädd till vetenskap utan tvärtom en klarsynthet som är grundad i riktig forskning."
Saken är ju den att Christina Hoff Sommers är filosof och skriver förhoppningsfull retorik. Den enkla sanningen är att det redan bevisligen finns gott om människor i USA och Sverige som anser att vara en pojke i sig är något fel. Förvånande är det inte heller med tanke på hur många statliga företrädare som explicit eller implicit bevisligen sprider budskapet det är pojkarna det är fel på. Kom ihåg att dessa personer är anställda offentligt. Vad blir budskapet när staten betalar någon som säger det är fel på pojkar? Budskapet blir att staten anser det är fel att vara pojke.
"Ingvar redogör för könsskillnader i bland annat mognadstakt och kognitiv funktion. Koncentrationsförmågan utvecklas exempelvis tidigare hos flickor. Och han fäster uppmärksamhet vid att eget arbete gynnar elever som utvecklas tidigare. När skolan i dag alltmer använder fritt val och eget arbete i undervisningen kan det alltså i första hand vara pojkarna som drabbas. Därmed skulle i alla fall en strategi kunna vara att minska inslaget av självständigt arbete, som redan missgynnar elever - av båda könen - som inte kommer från akademiska och studievana hem."
Martin Ingvar är inte den första som påpekat att den nuvarande svenska skolans idelogi kring utbildning gynnar de redan framgångsrika. Det har även etnologen Jonas Frykman. Vi avslutar med hans kommentar om värdegrundsskolan.
"Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet. De berövas leken med alternativa identiteter, dagens elevroll rymmer inget annat än att vara "sig själv". Det paradoxala är att denna individorientering, som syftar att tillvarata allas resurser, mest gynnar barn från bildade och så kallat resursstarka hem."
onsdag 7 juli 2010
Schymans perfekta partner Studio Total
Det här inlägget finns även i original med fler länkar på Aktivarum.
Ibland så blir det så rätt fast tanken var så fel. Schyman har i PR-företaget Studio Total hittat en perfekt partner.
När Feministiskt Initiativs Gudrun Schyman vill sätta fokus på den påstådda löneskillnaden mellan män och kvinnor (Pelle Billing nyanserar den bilden) så eldar hon upp 100.000 kronor som hon fått från två malmökillar med en PR-firma. Därmed sätter hon oavsiktligt fokus på den traditionella samhällsordningen:
Män arbetar ihop pengarna och kvinnor bränner dem.
Kanske ännu bättre med samarbetet är att Studio Total mest är kända för att jaga uppmärksamhet på vilket sätt som helst. I Resume berättas om dem: "För ett par veckor sedan gjorde SVT:s Kobra ett inslag om Studio Totals arbetsmetoder, som innebär att man tänjer på sanningsbegreppet. Sanningskravet i en reklamkampanj är ungefär lika viktig som sanningen i en pjäs, förklarade byråns creative director Tomas Mazzeti."
En kvinna som bränner andras pengar och en reklambyrå som vill sprida osanning för att skapa uppmärksamhet.
Det måste vara en match made in heaven. Samtidigt är det lite symboliskt av det nya samhället de skapar. Varför lägga flera år av ditt liv för att träna, bli bra på något och exempelvis gå på lina över niagarafallen när du kan få lika mycket uppmärksamhet genom att ha mensvärk i TV? Hade schyman filmat sina eskapader på en viss biograf så kunde ju Studio Total ha använt det materialet också för att få "uppmärksamhet"
En annan rolig detalj är hur de båda killarna från Studio Total poängterar det är deras egna pengar. "Det är Tomas Mazettis och Per Erikssons pengar som ska eldas upp. De har skänkt femtiotusen var, säger de. Inte reklambyråns pengar utan deras privata."
Det får mig att minnas en scen med Julia Roberts i filmen Erin Brockovich.
Erin (Roberts) jobbar på en advokatbyrå och behöver ett förskott på lönen för att klara sig men administrativa personalen som har hand om sådant har gått hem för helgen. Hennes chef tillika advokatbyråns ägare Ed Masry (spelad av Albert Finney) plockar upp sin plånbok
(Masry) För Guds skull, här. Jag har bara hundradollarsedlar.
(Brockovich) Jag vill inte ha era pengar.
(Masry) Var tror du din lön kommer från?
Ytterligare en bonus får vi tack vare en kvicktänkt journalist på Sydsvenskan.
"Per Eriksson säger att han ska åka hem till Malmö nu. Han kom till Gotland enbart för att se sina pengar brinna - Tomas och jag tjänar mer än hundratusen på ett år mer än vad kvinnor gör, för att vi är män, säger han. Är det så? Är lönediskrimineringen i reklambranschen så stor? - Nja, jag talar inte om oss som just reklamare, utan som genomsnittsmän."
Det här är ett genomgående tema med den svenska feminismen. De talar aldrig om sig själva, Paolo Roberto har redan påpekat detta faktum. Intressant hur de hela tiden gör sig till talrör för någon annan ospecificerad mystisk teoretisk existens som de själva inte alls motsvarar. Medelmannen har inte statusjobb på en reklamfirma. Eriksson och Mazetti vill ha kvar kakan och äta upp den. De är heller inte intresserade av politiken, när reklamstuntet är över åker de hem.
Och fick de då valuta för pengarna är den stora frågan? Ja bedöm själva.
Här är en summering, Hos DN enbart finns i detta nu 50 bloggar som länkar och 444 kommentarer. Artikeln har fått 42 rekommendationer. Hos SvD har artikeln fått 576 rekommendationer och inte mindre än 86 blogglänkar
Det var inte bara Gudrun Schyman som fick använda Aftonbladet som sin privata megafon. Även de bägge killarna i PR-företaget fick reklamplats i Aftonbladet. Aftonbladet rapporterar att Schymans trick är en världsnyhet.
"Turkiska Hürriyet, amerikanska Forbes, NPR och Yahoo, franska Le Figaro, australiensiska Herald Sun, brittiska Belfast Telegraph, finska Talous Sanomat och ryska Lenta Ru har alla uppmärksammat tilltaget. …Bara för att nämna några. Hur mycket det skulle kosta att få annonsplats hos dem alla är okänt."
Nu får vi i DN via två professorer i nationalekonomi veta att Schyman egentligen eldade för de rika. Behövs det verkligen en professor i nationalekonomi för att förklara något så uppenbart? Har de inte bättre saker att göra? Saken är ju den att pga den extrema utspädningen så var det ingen som vann någonting ( exempelvis 0,00000000000000001% på en 50-öring gör ingen rikare) däremot så snuvade Schyman någon som jobbar med affischering på dennes lön. Istället så lät hon svenska folket betala via kommersiell massmedia.
Ibland så blir det så rätt fast tanken var så fel. Schyman har i PR-företaget Studio Total hittat en perfekt partner.
När Feministiskt Initiativs Gudrun Schyman vill sätta fokus på den påstådda löneskillnaden mellan män och kvinnor (Pelle Billing nyanserar den bilden) så eldar hon upp 100.000 kronor som hon fått från två malmökillar med en PR-firma. Därmed sätter hon oavsiktligt fokus på den traditionella samhällsordningen:
Män arbetar ihop pengarna och kvinnor bränner dem.
Kanske ännu bättre med samarbetet är att Studio Total mest är kända för att jaga uppmärksamhet på vilket sätt som helst. I Resume berättas om dem: "För ett par veckor sedan gjorde SVT:s Kobra ett inslag om Studio Totals arbetsmetoder, som innebär att man tänjer på sanningsbegreppet. Sanningskravet i en reklamkampanj är ungefär lika viktig som sanningen i en pjäs, förklarade byråns creative director Tomas Mazzeti."
En kvinna som bränner andras pengar och en reklambyrå som vill sprida osanning för att skapa uppmärksamhet.
Det måste vara en match made in heaven. Samtidigt är det lite symboliskt av det nya samhället de skapar. Varför lägga flera år av ditt liv för att träna, bli bra på något och exempelvis gå på lina över niagarafallen när du kan få lika mycket uppmärksamhet genom att ha mensvärk i TV? Hade schyman filmat sina eskapader på en viss biograf så kunde ju Studio Total ha använt det materialet också för att få "uppmärksamhet"
En annan rolig detalj är hur de båda killarna från Studio Total poängterar det är deras egna pengar. "Det är Tomas Mazettis och Per Erikssons pengar som ska eldas upp. De har skänkt femtiotusen var, säger de. Inte reklambyråns pengar utan deras privata."
Det får mig att minnas en scen med Julia Roberts i filmen Erin Brockovich.
Erin (Roberts) jobbar på en advokatbyrå och behöver ett förskott på lönen för att klara sig men administrativa personalen som har hand om sådant har gått hem för helgen. Hennes chef tillika advokatbyråns ägare Ed Masry (spelad av Albert Finney) plockar upp sin plånbok
(Masry) För Guds skull, här. Jag har bara hundradollarsedlar.
(Brockovich) Jag vill inte ha era pengar.
(Masry) Var tror du din lön kommer från?
Ytterligare en bonus får vi tack vare en kvicktänkt journalist på Sydsvenskan.
"Per Eriksson säger att han ska åka hem till Malmö nu. Han kom till Gotland enbart för att se sina pengar brinna - Tomas och jag tjänar mer än hundratusen på ett år mer än vad kvinnor gör, för att vi är män, säger han. Är det så? Är lönediskrimineringen i reklambranschen så stor? - Nja, jag talar inte om oss som just reklamare, utan som genomsnittsmän."
Det här är ett genomgående tema med den svenska feminismen. De talar aldrig om sig själva, Paolo Roberto har redan påpekat detta faktum. Intressant hur de hela tiden gör sig till talrör för någon annan ospecificerad mystisk teoretisk existens som de själva inte alls motsvarar. Medelmannen har inte statusjobb på en reklamfirma. Eriksson och Mazetti vill ha kvar kakan och äta upp den. De är heller inte intresserade av politiken, när reklamstuntet är över åker de hem.
Och fick de då valuta för pengarna är den stora frågan? Ja bedöm själva.
Här är en summering, Hos DN enbart finns i detta nu 50 bloggar som länkar och 444 kommentarer. Artikeln har fått 42 rekommendationer. Hos SvD har artikeln fått 576 rekommendationer och inte mindre än 86 blogglänkar
Det var inte bara Gudrun Schyman som fick använda Aftonbladet som sin privata megafon. Även de bägge killarna i PR-företaget fick reklamplats i Aftonbladet. Aftonbladet rapporterar att Schymans trick är en världsnyhet.
"Turkiska Hürriyet, amerikanska Forbes, NPR och Yahoo, franska Le Figaro, australiensiska Herald Sun, brittiska Belfast Telegraph, finska Talous Sanomat och ryska Lenta Ru har alla uppmärksammat tilltaget. …Bara för att nämna några. Hur mycket det skulle kosta att få annonsplats hos dem alla är okänt."
Nu får vi i DN via två professorer i nationalekonomi veta att Schyman egentligen eldade för de rika. Behövs det verkligen en professor i nationalekonomi för att förklara något så uppenbart? Har de inte bättre saker att göra? Saken är ju den att pga den extrema utspädningen så var det ingen som vann någonting ( exempelvis 0,00000000000000001% på en 50-öring gör ingen rikare) däremot så snuvade Schyman någon som jobbar med affischering på dennes lön. Istället så lät hon svenska folket betala via kommersiell massmedia.
måndag 5 juli 2010
Sagors betydelse för genustroende
Det här inlägget finns även i original med fler länkar på Aktivarum.
Så var det dags för nästa person att komma med dåliga ursäkter för attacker på männen och manskulturen.
Denna gång är det en Lisbeth Larsson professor i litteraturvetenskap som skall försvara kvinnors rätt att snacka skit om män. Som sanningsvittne kommer hon dragande med en saga från antikens grekland. Hennes användning av den kan jämställas med de sagor som föräldrar skrämmer barn med. Barnen ifråga som skall skrämmas är i detta fall vuxna kvinnor.
Givetvis visar sig hennes område vara genusstudier. Det kan därmed vara dags att påpeka en grundläggande paradox gällande genus. Nämligen att ordet har dubbel betydelse. Genus definieras ofta som socialt kön eller könsroll men det namnbytet hjälper inte då de flesta inte har en aning om vad dessa är heller.
För att förstå genusstudier måste man sålunda först ha en förståeligt definition av vad genus betyder.
Efter en hel del diskussioner kan jag presentera två alternativ. Det första alternativet är att man tror könet bestäms av sociala faktorer och man forskar på hur dessa yttrar sig. Det andra och mindre välkända alternativet är dock att man utgår från vad folk tror om kön. Eller rättare sagt utgår från vad genusteoretiker tycker folk tror.
Vad det innebär rent praktiskt är att om genusvetare anser folk anser män är starka och dugliga är det helt ok att framställa män som klantiga och odugliga. Det går nämligen helt i linje med den politiska uppgiften att motverka stereotyper som könsrollen. Det innebär att folk skall bemötas med motsatsen till vad genusteoretiker tycker folk tror.
Detta är anledningen Reklamombudsmannens opinionsnämnd går i taket när en reklamfilm visar en kvinna som kör truck dåligt.
Genusteorin anser att folk anser att kvinnor kör dåligt. Då blir det sexism att visa en enda kvinna som kör dåligt. Uppgiften för samhället är enligt genustroende att visa saker som är tvärtom vad folk tror. Fakta spelar ingen som helst roll. Det viktiga är att vara tvärtom, inte vad som är sant.
Detta faktum färgar också Lisbeth Larssons resonemang. Medan män som yttrar sig kritiskt om kvinnor blir aggressivt bemötta och kan få sparken bara för att antyda kvinnor inte är bäst på något så är det i Lisbeth Larssons litterära fantasivärld kvinnors kritik mot män som tystas.
Genom att betrakta vad kvinnor säger som en "berättelse" så kommer hon dessutom elegant ifrån alla sanningskriterier.
"Att berätta om sitt liv, vare sig det var i enrum för en annan kvinna eller en psykoanalytiker, eller för en grupp andra kvinnor som i de feministiska consciousnessraising-grupperna eller i den litterära offentligheten var, liksom att lyssna till och läsa andra kvinnors berättelser, för oss detsamma som att befrias och bli till som människa."
Observera att professorn här lagt bort alla krav på vetenskaplig objektivitet. Om en kvinna berättar om sitt liv är det att betrakta som ett sanningsvittne, inte för att historien är trovärdig och stöds av fakta utan för att hon är kvinna. Det kvinnliga genus representerar alltså godhet och sanning men denna stereotypa goda kvinnliga könsroll får man såklart inte alls i uppgift att motverka.
Likheterna med religion är här mycket tydliga. De tror på detta för att urgamla sagor säger det, nån rationell orsak finns inte.
Som Anders B Westin kommenterat det. "Litteraturvetenskapen börjar sin kronologi ungefär vid samma tidpunkt som kreationismens föreställning om skapelsen." Han är inte ensam om att upptäcka likheterna mellan kulturen av mansförakt och gamla religioner.
Faktum är att den ovan avbildade boken "Spreading Misandry" där fenomenet spridande av manshat dvs misandri analyseras är skriven av just två religionsforskare. Katherine Young och Paul Nathanson.
Katherine Young kommenterade ämnet på OntarioTV i ett unikt specialprogram på ämnet.
http://www.youtube.com/watch?v=Uxp1B5Bwa3Y
Mönstret (strukturen) de såg på 90-talet: Män beskrivs antingen som inkompetenta eller onda eller som hederskvinnor. Hederskvinnor är de enda män som tillskrivs goda egenskaper och en hederskvinna är antingen en man tillhörande minoriteter eller en feminist som håller med om vad kvinnor säger för den bilden av man stämmer med den bild kvinnor ville ha.
"The pattern we found was that men was portrayed as inadequate, evil or honorary women"
Av dessa tre alternativ så hittar vi inte mindre än två av dem i Lisbeth Larssons artikel.
Män som säger emot kvinnors berättelse är onda förtryckare som skall associeras med våldtäkt, avhuggna huvuden och bestulna tankar. De enda goda männen i teorin är de feminister som håller med vad skit som helst för det är den bild som de kvinnodominerade klasserna vill ha av mannen och de får vad de ber om. Ändå tror de att det är de som är förtryckta.
Denna akademiska paranoias orsaker kommer jag att skriva mer om i ett senare inlägg men jag kan påpeka att Larsson avslöjar en av huvudpersonerna i sin artikel. Helene Cixous: Hon uttrycker nämligen åsikten att logiken och rationaliteten är manliga uppfinningar skapade för att förtrycka kvinnor och "kvinnlig kunskap"
Det handlar helt enkelt inte om någon vetenskap. Det handlar om politisk aktivism på högskolor.
"Under 70-talet när den feministiska litteraturkritiken utvecklades placerade vi oss i den systerliga positionen och tänkte oss att vi gentemot en lång tradition av miss- och ickeläsningar kunde förstå det kvinnliga tal som för andra tedde sig som fåglalåt."
Iden är såklart att endast de själva kan "förstå" dvs tolka texterna och därpå följer såklart makten att bestämma vad allting betyder och göra påståenden som varken kan eller får utsättas för annan vetenskaplig kritik. Kritik är ju bara ett till bevis på teori om kvinnan som tystas av männen att säga vad tusan hon vill. "Bara att läsa om den väcker i dag mina studenters indignation."
I Lisbeth Larssons egna ord handlar det om rätten att bestämma verkligheten och strunta helt i fakta.
"Det var en fråga om makt och närvaro, men också om sanning. Om rätten och modet att berätta sanningen och att hävda denna sanning gentemot en kultur som förtigit, skambelagt och trivialiserat den."
Observera att sanning här inte betyder välgrundad. Sanningen betyder här rasism, dvs den som är kvinna talar sanning (om hon inte är hedersman dvs säger emot feministisk teori) för att hon är kvinna och den som är man är att betrakta som ond lögnare (om han inte är hedersman dvs okritiskt håller med feministisk teori) pga att han är man.
Genom att behandla män och kvinnor som olika raser har man gjort män och kvinnor till olika raser också i texterna.
Men rasism anses sedan länge inte ok så hur får man ägna sig åt rasism i fred trots att det enligt liberala demokratins värderingar inte är ok att klumpa ihop folk på det sättet då det tar ifrån dem rätten att vara individer? Svaret är genom språklig akrobatik. Genom språkliga omskrivningar kan man skydda både andra och sig själv från att se rasismen.
Exemelvis på bloggen Fjärde väggen klagas det "Hur kan man förstå de ryggradslösa existenser som tvångsmässigt abuseanmäler varje resonerande text som problematiserar de här sakerna annat än att de är… ryggradslösa?"
Om män visar ryggrad är de traditionellt manliga vilket anses dåligt. Här utmålas dock att sakna denna traditionella manlighet som något dåligt. Damned if you do, damned if you dont.
Detta kan jämföras med hur Lisbeth Larsson försöker dölja vad textens innehåll handlar om med liknande språkvolter.
"Låt oss bryta den och lära oss tala öppet även om de mindre tilltalande, för att inte säga upprörande, delarna av den manliga praktiken."
Detta är bara den senaste i raden nonsenstermer man gömmer mansförakt bakom. Man pratar om att resonera, problematisera, kritik, manlighet, maskulinitet, manlig kultur, manlig struktur, manlig identitet, mansroll, patriarkat, manssamhälle, osv. Det finns ingen ände på allt nonsens de inbillar sig själva för att få snacka skit om män.
Är det biologi? Har kvinnor ett medfött och genetiskt tvång att de bara måste beskriva män negativt?
Hur skall man annars förklara skillnaden på innehåll i mansdominerade och kvinnodominerade diskurser? På mansdominerade arbetsplatser florerar bilder av vackra kvinnor. På kvinnodominerade arbetsplatser är det berättelser om hemska män som dominerar. Männen dyrkar kvinnorna, kvinnorna föraktar männen.
Samma sak i tidningar. Det finns ingen kvinnotidning som beundrar män. Det finns bara manstidningar som beundrar kvinnor. Därav tusenåriga sagors betydelse för genustroende. De har inga exempel i verkligheten. De har helt tappat kontakten med verkligheten och det enda som finns för dem är deras egna teorier och perspektiv.
Matte Matik skriver under rubriken Män är djur 3.0 fortsätter hur det funkar praktiskt.
"Nej, det är inte elitfeminister som Larsson och Ullgren som är tystade idag - tvärtom! Jag påstår att det idag är mycket lättare att komma undan med artiklar av Larssons slag än artiklar som kritiserar denna syn."
söndag 4 juli 2010
Vilken fotbollsanalys?
Det här inlägget finns även i original med fler länkar på Aktivarum.
Skall man attackera det folkkära gäller det uppenbarligen att associera till rätt saker.
Det började med ett kort meddelande på messenger "Vad tycker du om Lena Anderssons fotbollsanalys?" frågade en kompis med bifogad DN-länk. Jag klickade för att ta reda på och döm om min förvåning när jag möts av rubriken Krigsidrott och kön.
Min första tanke är. Vad sjutton har detta med fotboll att göra? Jag fortsätter dock att läsa ut artikeln varvid min andra tanke är. Vilken fotbollsanalys? Eller rättare sagt vilken analys överhuvudtaget? Var är analysen någonstans? Jag ser utopiska politiska åsikter och rena klagomål däremot.
Lena Andersson verkar bygga argumentationen på att läsarna kan lika lite om fotboll som hon verkar kunna själv. Hon börjar med att göra en klassanalys på fotboll, fast utan några som helst data som grund för analysen. Läsaren förväntas helt enkelt vara naiv nog att förutsätta hon talar sanning, alternativt känna igen sig så att argument inte ens behövs.
En entusiastisk bloggare deklarerar "LENA ANDERSSON JAG ÄR KÄR I DIG!!!!!!!" och bevisar därmed att för vissa är fakta oviktigt, popularitet det enda av betydelse. Är du populär kan du skriva vad skräp som helst och det är då "sant" precis som Orwell berättade i romanen 1984 att sanningen är vad de med makt säger den är.
Det intressanta är då Lena Anderssons maktanalys. Enligt den är ju hon själv en av de där utsugarna. Skulle vad hon skriver vara korrekt, vad är hennes artikel då om inte ett försök att slå mynt på sämre lottades vedermödor? De där stackars fotbollsspelarna. Ur klassperspektiv är alltså fotbollspelarna "de goda"men med samma logik är hon själv den onda.
Men nu är ju fotboll populär och då negativismen är närmast religion hos tidningsjournalister har hon alltså fått jobbet att såga fotbollen, det som är framgångsrikt skall sågas av ingen annan anledning än framgången. Detta är inget nytt, bara en kopia på artikeln som sågade OS.
Då gäller det så klart att associera det som skall sågas till rätt saker också. Sålunda är det inte ett dugg förvånande att Lena Andersson kommer fram till att Fotbollen är dålig för den är en lagidrott och dessa lagidrotter anser hon är dåliga rentav hemska eftersom de har krigets förutsättningar (ett vi och dem) samt inte är feministiska.
Budskapet är alltså att fotbollen är dålig för den uppmuntrar till vi och dem samt för att den inte tillhör rätt "lag" i kriget utanför planen om vilken åsikt som är bäst (för sådant stämmer såklart inte på krigets förutsättningar "vi-dem", krig har att göra med sport men inte med politik - iaf om Lena "doublethink" Andersson får bestämma.
Orwell berättar i 1984 hur det i Oceania var viktigt att ha två åsikter som var i strid med varandra och tro på bägge så kallad Doublethink.
"De kollektiva krigsidrotterna befordrar inte bara underkastelse, utan ännu mer ett extremt särartstänkande i synen på kön. De är kort sagt antifeministiska."
Dvs de vägrar att underkasta sig den kollektiva feminismen. Lena Anderssons slår alla dumhetsrekord i argumentationell inkompetens. Hon radar upp två argument där det andra argumentet stödjer vad hennes första argument attackerar. Hon skulle nog kunna leva utan problem i Oceania också.
Som om inte detta vore nog får vi världens härligaste ad-hoc argument från henne i nästa stycke.
"Könsseparatism och patriarkal manlighetskultur hänger ihop och när varandra och genomsyrar dessa stora lagidrotter (liksom cykel som är en auktoritär lagidrott i individuell förklädnad)."
Såg ni hur hon liksom bara slängde in Cykel av bara farten? En annan höjdare är ju nonsensbegrepp som "patriarkal manlighetskultur" Testa att skriva patriarkal invandrarkultur och se hur rasistiska ni känner er på en skala från 1-10. Man behöver inte ens transgenus för att se åt vilket håll det leder.
Nämligen till låtsasanalyser som är föga mer än fördomsfulla politiskt motiverade attacker.
"Machismon iscensätts och omhuldas konsekvent i kommentarer, attityder, supporterinställning, de kvinnliga utövarnas status i grenen och i partnerval. Krigaren måste efter striden få vila hos en väntande kvinna som målat dit och klätt på sig kvinnlighetens alla attribut. Inte minst för att ingen ska tro att han blivit bög där i sin enkönade miljö med mycket kroppskontakt."
När negativister kommer igång finns ingen gräns på vilka idiotier de desperat kan påstå för att dölja hålen i sina resonemang. Här försöker hon föra över sina egna fördomar om enkönade miljöer och kroppskontakt till motivering för kvinnligt sällskap. I Lena Anderssons fantasivärld finns bara en sak och allt annat ser hon som försök att dölja detta.
Under över alla under får vi faktiskt sedan en enda källa som inte är hon själv.
"Med tanke på deras inflytande över sinnena och samhället är de stora lagidrotternas kvinnosyn inte oskyldig. Ju mer man betonar särart och skillnader mellan grupper, desto lättare är det att rättfärdiga och vidmakthålla hierarkier mellan dem, framhåller sociologen Per Dannefjord vid Linnéuniversitetet."
Och då var vi åter tillbaka vid det enkla faktum att påståendena som görs om särart och skillnader visat sig vara rena lögner och att man skyddat dessa lögner genom att hota dem som frångår den åsikten med anklagelser om rasism, sexism och värre.
Nåväl det är inte bara här på Aktivarum som försöket att svartmåla fotboll genom att associera till manlighet och betoning av skillnader mellan könen uppmärksammats.
Som om dessa skillnader behövde betonas alls och inte var helt uppenbara. På ledarbloggen skriver Daniel Braw om den förskräckliga fotbollen. Medan vänsterfolk som Lena Andersson klagar på fotbollen som "metafor för krig" så klagar högerfolk i USA på att den är "socialistisk"
En annan som skriver om detta är Godhetskampen. "Att förnimmelsen av särart skulle främja möjligheten att upprätthålla hierarkier torde vara självklart. Om vi inte ser skillnader kan vi inte ha diskriminering. Självklart. Men, måste uppfattningen att skillnader existerar mellan män och kvinnor leda till diskriminering? Nej, det finns givetvis ingen sådan logisk följd."
Men detta handlar såklart heller inte om logik utan om journalisters och socialvetares ständiga ängslan över den onda människan.
En som kommenterat är Staffans blogg "Tänk om man alltid skulle behöva vara så politiskt korrekt som Lena Andersson. Alltid se klasskamper, könskrig, manliga hierarkier och allt annat oacceptabelt i allt som man betraktar."
Vi hittar även en analys av Anders B Westin "Vilka primala drifter vill mansflocken få ut av fotbollskriget? Funderar Lena! Avskilja sig från kvinnan svarar jag. Men Lena verkar inte förstå den evolutionära funktionen. Hon som annars brukar vara en av få kvinnliga logiklasers."
Här tror jag Westin har fel. Det handlar inte om att Lena inte förstår. Det handlar om att hon inte gillar vad hon ser.
Hennes "fråga" är egentligen ingen fråga. Bara ett taktiskt sätt att formulera kritiken. Lena eftersträvar inte förståelse. Hon eftersträvar lydnad och kontroll. Hennes metod är skam och skuldbeläggning helt enkelt för att det visat sig funka på ängsliga janterädda Svenssons.
torsdag 1 juli 2010
Den moderna mansrollen: Den som det skall sparkas på i media
Det här inlägget finns även i original med fler länkar på Aktivarum.
Denna systerblogg finns eftersom vissa länkar inte funkat som de skall. Detta är alltså en nödlösning. Jag rekommenderar läsning på huvudbloggen Aktivarum men de som vill kan läsa här. Texten är snarlik men länkar, fetstil och kursivering följde inte med när den kopieradeas in här.
Den påstådda mansrollen står sig slätt mot den faktiska mansrollen i massmedia som den enda grupp som det anses ok att sparka på.
Det finns personer som Gudrun Schyman och Malin Ullgren, som vill ha kvar mansrollen där män är enda gruppen det är ok att sparka på och bete sig diskriminerande mot. Sedan finns andra personer som Dilsa Demirbag-Sten som bekämpar den moderna mansrollen och anser att det inte är mer ok att frånta män rätten att betraktas som individer än det är att frånta invandrare den rätten.
”Vad säger det om kultur-Sverige när skribenter från första parkett DN Kultur 17/6 uppmanar oss att sluta prata om manlighet och maskulinitet och i stället tala om ”män”?” Det säger mig att det nu anses vara en så etablerad ide att det är ok att sparka på män att man kan göra det öppet istället för låtsas det bara är patriarkatet eller ”mansrollen” man sparkar på.
Den sanna mansrollen idag är åsikten att det är ok att under olika etiketter sparka på män.
”Hur kommer det sig att Fi:s partiledare Gudrun Schyman Newsmill 29/6 och kulturskribenter som Malin Ullgren inte kan hålla isär begreppen kollektiv tillhörighet och juridisk skyldighet.”
Det är klart de kan hålla isär begreppen. Poängen är att dessa ideer nu är så dominanta och etablerade de tycker de inte längre behöver hålla isär dem. Det är ingen skillnad på att prata om maskulinitet/mansroll och män. Man kan inte attackera en roll, man måste såklart attackera människor.
Eller går det att attackera invandring utan att attackera invandrare eller politiker som sysslar med integration?
”Att ingen är ansvarig för något man inte själv har valt (som till exempel kön, hudfärg, etnicitet eller sexuell läggning) är en grundläggande demokratisk princip. Det betyder inte att det inte finns olika kollektiv som till exempel män och kvinnor, kurder, judar och kristna, men att ingen ska förnekas fri- och rättigheter enbart på grund av det kollektiv man tillhör.”
Saken är den att grundläggande förutsättningen för demokratiska principer är någon som ser till de efterlevs. Bevisligen finns ingen som ser till att det inte är ok att förneka män friheter och rättigheter på grund av det kollektivt de tillhör. Vi kan säga hur det är tänkt att fungera men sedan kan vi öppna ögonen och konstatera verkligheten.
De demokratiska principerna slutade efterlevas i denna fråga för länge sedan för ingen såg till de följdes.
”Män som utövar förtryck och våld mot kvinnor gör det inte för att de föddes som män (något som de inte kan hjälpa) utan för att de har föreställningar om en överlägsen och överordnad manlighet. Men sådana föreställningar är inte medfödda, de går att motarbeta och förändra.”
Här ramlar Dilsa ner i samma fälla som dem hon kritiserar. Är det på grund av föreställningar om en överlägsen överordnad manlighet som vissa män utövar förtryck och våld mot andra män? Nej, däremot är det på grund av den moderna mansrollen i massmedia där det manliga – det som utmärker män – anses ok att sparka på och tillskriva dåliga egenskaper hon tror det.
Anledningen vissa personer utövar förtryck och våld är att de är avvikande invidvider som inte motsvarar normen.
”Föreställningarna om manlighet varierar i tid och rum, vilket vi kan se både i historien och i dagens verklighet. Framstegen i frågan visar att människor inte bara är tanklösa arvtagare av färdigstöpta kulturer, traditioner, strukturer och normer, utan också förmår förändra och bryta mot invanda mönster.”
Här ser vi Dilsa fortsätta det felaktiga resonemanget och prata om föreställningarna om manlighet. Observera den totala bristen av koppling mellan föreställningarna om manlighet som beskyddare och försörjare där det generellt stämmer och iden att dessa föreställningar leder att vissa män begår våldsbrott mot både män och kvinnor, där det plötsligt anses gå att peka ut några få män som representativa.
Isåfall vad är manlighet då förutom personliga åsikter hos den person som väljer ut dessa fåtaliga män?
”När Schyman och Ullgren håller alla män på grundval av kön ansvariga för övergrepp som begås av andra män, tillämpar de ett biologistiskt synsätt som fråntar den enskilde mannen hans individuella ansvar för sina handlingar.”
Gör de det? Nej de visar tvärtom Steven Pinkers resonemang hur det inte spelar någon roll om du baserar dina resonemang på biologi (som nazismen) eller sociala faktorer (som kommunismen) Grupper av människor blev inte i mindre grad förföljda i kommunismens Sovjet. Det enda som skilde sig var hur man valde ut vilka grupper det var ok att diskriminera.
Själva diskrimineringen i sig är inte beroende av biologi. Det går lika bra att diskriminera invandrare och skylla på kultur.
”Vi anklagar inte katter för att de jagar möss, det är ju deras medfödda natur. Överför man det synsättet på mannen som biologisk natur, kan man inte heller se skillnaden mellan män som misshandlar och våldtar kvinnor och dem som inte gör det.”
Faktum är att oavsett om genusvetare eller biologer väljer ut vilka det är ok att sparka på blir resultatet en grupp man sparkar på där medlem A anses vara medskyldig till något medlem B gör.
Dilsa Demirbag-Sten har rätt i problemet men inte i lösningen. Att utmåla männen som dåliga pga kultur gör såklart inte mer skillnad än att säga alla män är dåliga för att de tillhör en viss religion.
”Därav följer talet om ”samma talibaner här som där”. I Ullgrens och Schymans värld flyter begreppen ihop och svaret är klart innan frågan ens är formulerad. Den sortens ”maktanalys” går inte att förena med de grundläggande demokratiska principerna i en rättsstat.”
Och därmed är det väl dags att sluta låtsas om dessa grundläggande demokratiska principer fortfarande gäller när vi pratar om män? Det är ju en trevlig teori och så men bevisligen är numera grupperingen av män (oavsett om den baseras på ideer om genus/sociologi eller ideer om biologi) så etablerad att personer som Ullgren inte ens behöver låtsas det anses fel med sexism mot män.
Kathy Young skrev för flera år sedan att kalla saker ”patriarkat” bara var en ursäkt för ”slurs against men” Det enda Malin Ullgrens artikeln visar att man i massmedia inte längre behöver attackera män indirekt via påstådda hittepåbegrepp som kultur, roll, struktur, identitet, manssamhälle eller liknande faktorer. Nu kan man vara öppen med vad man menat från början.
Varför pratar vi inte om männen? frågar Malin Ullgren? Men det har man ju gjort hela tiden. Det är bara det att när man sade sexistiska, föraktfulla och diskriminerande saker om män tidigare så var det inte män man sade det om direkt, man sade det istället indirekt om män genom att hävda det var ”manskultur” man i själva verket ogillade. Medan de pratat om männen precis hela tiden.
Ur det perspektivet kan vi förstå Malin Ullgrens text i DN.
Varför pratar vi om patriarkatet när det är män vi menar och det numera är ok att vara öppet sexistisk mot män? Detta med en lag som till och med kommunens egen personalchef anser betyder man inte gör något fel för som hon tolkar jämställdhetslagen går det bara att diskriminera åt ena hållet.
Denna systerblogg finns eftersom vissa länkar inte funkat som de skall. Detta är alltså en nödlösning. Jag rekommenderar läsning på huvudbloggen Aktivarum men de som vill kan läsa här. Texten är snarlik men länkar, fetstil och kursivering följde inte med när den kopieradeas in här.
Den påstådda mansrollen står sig slätt mot den faktiska mansrollen i massmedia som den enda grupp som det anses ok att sparka på.
Det finns personer som Gudrun Schyman och Malin Ullgren, som vill ha kvar mansrollen där män är enda gruppen det är ok att sparka på och bete sig diskriminerande mot. Sedan finns andra personer som Dilsa Demirbag-Sten som bekämpar den moderna mansrollen och anser att det inte är mer ok att frånta män rätten att betraktas som individer än det är att frånta invandrare den rätten.
”Vad säger det om kultur-Sverige när skribenter från första parkett DN Kultur 17/6 uppmanar oss att sluta prata om manlighet och maskulinitet och i stället tala om ”män”?” Det säger mig att det nu anses vara en så etablerad ide att det är ok att sparka på män att man kan göra det öppet istället för låtsas det bara är patriarkatet eller ”mansrollen” man sparkar på.
Den sanna mansrollen idag är åsikten att det är ok att under olika etiketter sparka på män.
”Hur kommer det sig att Fi:s partiledare Gudrun Schyman Newsmill 29/6 och kulturskribenter som Malin Ullgren inte kan hålla isär begreppen kollektiv tillhörighet och juridisk skyldighet.”
Det är klart de kan hålla isär begreppen. Poängen är att dessa ideer nu är så dominanta och etablerade de tycker de inte längre behöver hålla isär dem. Det är ingen skillnad på att prata om maskulinitet/mansroll och män. Man kan inte attackera en roll, man måste såklart attackera människor.
Eller går det att attackera invandring utan att attackera invandrare eller politiker som sysslar med integration?
”Att ingen är ansvarig för något man inte själv har valt (som till exempel kön, hudfärg, etnicitet eller sexuell läggning) är en grundläggande demokratisk princip. Det betyder inte att det inte finns olika kollektiv som till exempel män och kvinnor, kurder, judar och kristna, men att ingen ska förnekas fri- och rättigheter enbart på grund av det kollektiv man tillhör.”
Saken är den att grundläggande förutsättningen för demokratiska principer är någon som ser till de efterlevs. Bevisligen finns ingen som ser till att det inte är ok att förneka män friheter och rättigheter på grund av det kollektivt de tillhör. Vi kan säga hur det är tänkt att fungera men sedan kan vi öppna ögonen och konstatera verkligheten.
De demokratiska principerna slutade efterlevas i denna fråga för länge sedan för ingen såg till de följdes.
”Män som utövar förtryck och våld mot kvinnor gör det inte för att de föddes som män (något som de inte kan hjälpa) utan för att de har föreställningar om en överlägsen och överordnad manlighet. Men sådana föreställningar är inte medfödda, de går att motarbeta och förändra.”
Här ramlar Dilsa ner i samma fälla som dem hon kritiserar. Är det på grund av föreställningar om en överlägsen överordnad manlighet som vissa män utövar förtryck och våld mot andra män? Nej, däremot är det på grund av den moderna mansrollen i massmedia där det manliga – det som utmärker män – anses ok att sparka på och tillskriva dåliga egenskaper hon tror det.
Anledningen vissa personer utövar förtryck och våld är att de är avvikande invidvider som inte motsvarar normen.
”Föreställningarna om manlighet varierar i tid och rum, vilket vi kan se både i historien och i dagens verklighet. Framstegen i frågan visar att människor inte bara är tanklösa arvtagare av färdigstöpta kulturer, traditioner, strukturer och normer, utan också förmår förändra och bryta mot invanda mönster.”
Här ser vi Dilsa fortsätta det felaktiga resonemanget och prata om föreställningarna om manlighet. Observera den totala bristen av koppling mellan föreställningarna om manlighet som beskyddare och försörjare där det generellt stämmer och iden att dessa föreställningar leder att vissa män begår våldsbrott mot både män och kvinnor, där det plötsligt anses gå att peka ut några få män som representativa.
Isåfall vad är manlighet då förutom personliga åsikter hos den person som väljer ut dessa fåtaliga män?
”När Schyman och Ullgren håller alla män på grundval av kön ansvariga för övergrepp som begås av andra män, tillämpar de ett biologistiskt synsätt som fråntar den enskilde mannen hans individuella ansvar för sina handlingar.”
Gör de det? Nej de visar tvärtom Steven Pinkers resonemang hur det inte spelar någon roll om du baserar dina resonemang på biologi (som nazismen) eller sociala faktorer (som kommunismen) Grupper av människor blev inte i mindre grad förföljda i kommunismens Sovjet. Det enda som skilde sig var hur man valde ut vilka grupper det var ok att diskriminera.
Själva diskrimineringen i sig är inte beroende av biologi. Det går lika bra att diskriminera invandrare och skylla på kultur.
”Vi anklagar inte katter för att de jagar möss, det är ju deras medfödda natur. Överför man det synsättet på mannen som biologisk natur, kan man inte heller se skillnaden mellan män som misshandlar och våldtar kvinnor och dem som inte gör det.”
Faktum är att oavsett om genusvetare eller biologer väljer ut vilka det är ok att sparka på blir resultatet en grupp man sparkar på där medlem A anses vara medskyldig till något medlem B gör.
Dilsa Demirbag-Sten har rätt i problemet men inte i lösningen. Att utmåla männen som dåliga pga kultur gör såklart inte mer skillnad än att säga alla män är dåliga för att de tillhör en viss religion.
”Därav följer talet om ”samma talibaner här som där”. I Ullgrens och Schymans värld flyter begreppen ihop och svaret är klart innan frågan ens är formulerad. Den sortens ”maktanalys” går inte att förena med de grundläggande demokratiska principerna i en rättsstat.”
Och därmed är det väl dags att sluta låtsas om dessa grundläggande demokratiska principer fortfarande gäller när vi pratar om män? Det är ju en trevlig teori och så men bevisligen är numera grupperingen av män (oavsett om den baseras på ideer om genus/sociologi eller ideer om biologi) så etablerad att personer som Ullgren inte ens behöver låtsas det anses fel med sexism mot män.
Kathy Young skrev för flera år sedan att kalla saker ”patriarkat” bara var en ursäkt för ”slurs against men” Det enda Malin Ullgrens artikeln visar att man i massmedia inte längre behöver attackera män indirekt via påstådda hittepåbegrepp som kultur, roll, struktur, identitet, manssamhälle eller liknande faktorer. Nu kan man vara öppen med vad man menat från början.
Varför pratar vi inte om männen? frågar Malin Ullgren? Men det har man ju gjort hela tiden. Det är bara det att när man sade sexistiska, föraktfulla och diskriminerande saker om män tidigare så var det inte män man sade det om direkt, man sade det istället indirekt om män genom att hävda det var ”manskultur” man i själva verket ogillade. Medan de pratat om männen precis hela tiden.
Ur det perspektivet kan vi förstå Malin Ullgrens text i DN.
Varför pratar vi om patriarkatet när det är män vi menar och det numera är ok att vara öppet sexistisk mot män? Detta med en lag som till och med kommunens egen personalchef anser betyder man inte gör något fel för som hon tolkar jämställdhetslagen går det bara att diskriminera åt ena hållet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)