Den moderna mansrollen: Den som det skall sparkas på i media

Det här inlägget finns även i original med fler länkar på Aktivarum.

Denna systerblogg finns eftersom vissa länkar inte funkat som de skall. Detta är alltså en nödlösning. Jag rekommenderar läsning på huvudbloggen Aktivarum men de som vill kan läsa här. Texten är snarlik men länkar, fetstil och kursivering följde inte med när den kopieradeas in här.

Den påstådda mansrollen står sig slätt mot den faktiska mansrollen i massmedia som den enda grupp som det anses ok att sparka på.

Det finns personer som Gudrun Schyman och Malin Ullgren, som vill ha kvar mansrollen där män är enda gruppen det är ok att sparka på och bete sig diskriminerande mot. Sedan finns andra personer som Dilsa Demirbag-Sten som bekämpar den moderna mansrollen och anser att det inte är mer ok att frånta män rätten att betraktas som individer än det är att frånta invandrare den rätten.

”Vad säger det om kultur-Sverige när skribenter från första parkett DN Kultur 17/6 uppmanar oss att sluta prata om manlighet och maskulinitet och i stället tala om ”män”?” Det säger mig att det nu anses vara en så etablerad ide att det är ok att sparka på män att man kan göra det öppet istället för låtsas det bara är patriarkatet eller ”mansrollen” man sparkar på.

Den sanna mansrollen idag är åsikten att det är ok att under olika etiketter sparka på män.

”Hur kommer det sig att Fi:s partiledare Gudrun Schyman Newsmill 29/6 och kulturskribenter som Malin Ullgren inte kan hålla isär begreppen kollektiv tillhörighet och juridisk skyldighet.”

Det är klart de kan hålla isär begreppen. Poängen är att dessa ideer nu är så dominanta och etablerade de tycker de inte längre behöver hålla isär dem. Det är ingen skillnad på att prata om maskulinitet/mansroll och män. Man kan inte attackera en roll, man måste såklart attackera människor.

Eller går det att attackera invandring utan att attackera invandrare eller politiker som sysslar med integration?

”Att ingen är ansvarig för något man inte själv har valt (som till exempel kön, hudfärg, etnicitet eller sexuell läggning) är en grundläggande demokratisk princip. Det betyder inte att det inte finns olika kollektiv som till exempel män och kvinnor, kurder, judar och kristna, men att ingen ska förnekas fri- och rättigheter enbart på grund av det kollektiv man tillhör.”

Saken är den att grundläggande förutsättningen för demokratiska principer är någon som ser till de efterlevs. Bevisligen finns ingen som ser till att det inte är ok att förneka män friheter och rättigheter på grund av det kollektivt de tillhör. Vi kan säga hur det är tänkt att fungera men sedan kan vi öppna ögonen och konstatera verkligheten.

De demokratiska principerna slutade efterlevas i denna fråga för länge sedan för ingen såg till de följdes.

”Män som utövar förtryck och våld mot kvinnor gör det inte för att de föddes som män (något som de inte kan hjälpa) utan för att de har föreställningar om en överlägsen och överordnad manlighet. Men sådana föreställningar är inte medfödda, de går att motarbeta och förändra.”

Här ramlar Dilsa ner i samma fälla som dem hon kritiserar. Är det på grund av föreställningar om en överlägsen överordnad manlighet som vissa män utövar förtryck och våld mot andra män? Nej, däremot är det på grund av den moderna mansrollen i massmedia där det manliga – det som utmärker män – anses ok att sparka på och tillskriva dåliga egenskaper hon tror det.

Anledningen vissa personer utövar förtryck och våld är att de är avvikande invidvider som inte motsvarar normen.

”Föreställningarna om manlighet varierar i tid och rum, vilket vi kan se både i historien och i dagens verklighet. Framstegen i frågan visar att människor inte bara är tanklösa arvtagare av färdigstöpta kulturer, traditioner, strukturer och normer, utan också förmår förändra och bryta mot invanda mönster.”

Här ser vi Dilsa fortsätta det felaktiga resonemanget och prata om föreställningarna om manlighet. Observera den totala bristen av koppling mellan föreställningarna om manlighet som beskyddare och försörjare där det generellt stämmer och iden att dessa föreställningar leder att vissa män begår våldsbrott mot både män och kvinnor, där det plötsligt anses gå att peka ut några få män som representativa.

Isåfall vad är manlighet då förutom personliga åsikter hos den person som väljer ut dessa fåtaliga män?

”När Schyman och Ullgren håller alla män på grundval av kön ansvariga för övergrepp som begås av andra män, tillämpar de ett biologistiskt synsätt som fråntar den enskilde mannen hans individuella ansvar för sina handlingar.”

Gör de det? Nej de visar tvärtom Steven Pinkers resonemang hur det inte spelar någon roll om du baserar dina resonemang på biologi (som nazismen) eller sociala faktorer (som kommunismen) Grupper av människor blev inte i mindre grad förföljda i kommunismens Sovjet. Det enda som skilde sig var hur man valde ut vilka grupper det var ok att diskriminera.

Själva diskrimineringen i sig är inte beroende av biologi. Det går lika bra att diskriminera invandrare och skylla på kultur.

”Vi anklagar inte katter för att de jagar möss, det är ju deras medfödda natur. Överför man det synsättet på mannen som biologisk natur, kan man inte heller se skillnaden mellan män som misshandlar och våldtar kvinnor och dem som inte gör det.”

Faktum är att oavsett om genusvetare eller biologer väljer ut vilka det är ok att sparka på blir resultatet en grupp man sparkar på där medlem A anses vara medskyldig till något medlem B gör.

Dilsa Demirbag-Sten har rätt i problemet men inte i lösningen. Att utmåla männen som dåliga pga kultur gör såklart inte mer skillnad än att säga alla män är dåliga för att de tillhör en viss religion.

”Därav följer talet om ”samma talibaner här som där”. I Ullgrens och Schymans värld flyter begreppen ihop och svaret är klart innan frågan ens är formulerad. Den sortens ”maktanalys” går inte att förena med de grundläggande demokratiska principerna i en rättsstat.”

Och därmed är det väl dags att sluta låtsas om dessa grundläggande demokratiska principer fortfarande gäller när vi pratar om män? Det är ju en trevlig teori och så men bevisligen är numera grupperingen av män (oavsett om den baseras på ideer om genus/sociologi eller ideer om biologi) så etablerad att personer som Ullgren inte ens behöver låtsas det anses fel med sexism mot män.

Kathy Young skrev för flera år sedan att kalla saker ”patriarkat” bara var en ursäkt för ”slurs against men” Det enda Malin Ullgrens artikeln visar att man i massmedia inte längre behöver attackera män indirekt via påstådda hittepåbegrepp som kultur, roll, struktur, identitet, manssamhälle eller liknande faktorer. Nu kan man vara öppen med vad man menat från början.

Varför pratar vi inte om männen? frågar Malin Ullgren? Men det har man ju gjort hela tiden. Det är bara det att när man sade sexistiska, föraktfulla och diskriminerande saker om män tidigare så var det inte män man sade det om direkt, man sade det istället indirekt om män genom att hävda det var ”manskultur” man i själva verket ogillade. Medan de pratat om männen precis hela tiden.

Ur det perspektivet kan vi förstå Malin Ullgrens text i DN.

Varför pratar vi om patriarkatet när det är män vi menar och det numera är ok att vara öppet sexistisk mot män? Detta med en lag som till och med kommunens egen personalchef anser betyder man inte gör något fel för som hon tolkar jämställdhetslagen går det bara att diskriminera åt ena hållet.