Sagors betydelse för genustroende

Det här inlägget finns även i original med fler länkar på Aktivarum.

Så var det dags för nästa person att komma med dåliga ursäkter för attacker på männen och manskulturen.

Denna gång är det en Lisbeth Larsson professor i litteraturvetenskap som skall försvara kvinnors rätt att snacka skit om män. Som sanningsvittne kommer hon dragande med en saga från antikens grekland. Hennes användning av den kan jämställas med de sagor som föräldrar skrämmer barn med. Barnen ifråga som skall skrämmas är i detta fall vuxna kvinnor.

Givetvis visar sig hennes område vara genusstudier. Det kan därmed vara dags att påpeka en grundläggande paradox gällande genus. Nämligen att ordet har dubbel betydelse. Genus definieras ofta som socialt kön eller könsroll men det namnbytet hjälper inte då de flesta inte har en aning om vad dessa är heller.

För att förstå genusstudier måste man sålunda först ha en förståeligt definition av vad genus betyder.

Efter en hel del diskussioner kan jag presentera två alternativ. Det första alternativet är att man tror könet bestäms av sociala faktorer och man forskar på hur dessa yttrar sig. Det andra och mindre välkända alternativet är dock att man utgår från vad folk tror om kön. Eller rättare sagt utgår från vad genusteoretiker tycker folk tror.

Vad det innebär rent praktiskt är att om genusvetare anser folk anser män är starka och dugliga är det helt ok att framställa män som klantiga och odugliga. Det går nämligen helt i linje med den politiska uppgiften att motverka stereotyper som könsrollen. Det innebär att folk skall bemötas med motsatsen till vad genusteoretiker tycker folk tror.

Detta är anledningen Reklamombudsmannens opinionsnämnd går i taket när en reklamfilm visar en kvinna som kör truck dåligt.

Genusteorin anser att folk anser att kvinnor kör dåligt. Då blir det sexism att visa en enda kvinna som kör dåligt. Uppgiften för samhället är enligt genustroende att visa saker som är tvärtom vad folk tror. Fakta spelar ingen som helst roll. Det viktiga är att vara tvärtom, inte vad som är sant.

Detta faktum färgar också Lisbeth Larssons resonemang. Medan män som yttrar sig kritiskt om kvinnor blir aggressivt bemötta och kan få sparken bara för att antyda kvinnor inte är bäst på något så är det i Lisbeth Larssons litterära fantasivärld kvinnors kritik mot män som tystas.

Genom att betrakta vad kvinnor säger som en "berättelse" så kommer hon dessutom elegant ifrån alla sanningskriterier.

"Att berätta om sitt liv, vare sig det var i enrum för en annan kvinna eller en psykoanalytiker, eller för en grupp andra kvinnor som i de feministiska consciousnessraising-grupperna eller i den litterära offentligheten var, liksom att lyssna till och läsa andra kvinnors berättelser, för oss detsamma som att befrias och bli till som människa."

Observera att professorn här lagt bort alla krav på vetenskaplig objektivitet. Om en kvinna berättar om sitt liv är det att betrakta som ett sanningsvittne, inte för att historien är trovärdig och stöds av fakta utan för att hon är kvinna. Det kvinnliga genus representerar alltså godhet och sanning men denna stereotypa goda kvinnliga könsroll får man såklart inte alls i uppgift att motverka.

Likheterna med religion är här mycket tydliga. De tror på detta för att urgamla sagor säger det, nån rationell orsak finns inte.

Som Anders B Westin kommenterat det. "Litteraturvetenskapen börjar sin kronologi ungefär vid samma tidpunkt som kreationismens föreställning om skapelsen." Han är inte ensam om att upptäcka likheterna mellan kulturen av mansförakt och gamla religioner.

Faktum är att den ovan avbildade boken "Spreading Misandry" där fenomenet spridande av manshat dvs misandri analyseras är skriven av just två religionsforskare. Katherine Young och Paul Nathanson.

Katherine Young kommenterade ämnet på OntarioTV i ett unikt specialprogram på ämnet.

http://www.youtube.com/watch?v=Uxp1B5Bwa3Y

Mönstret (strukturen) de såg på 90-talet: Män beskrivs antingen som inkompetenta eller onda eller som hederskvinnor. Hederskvinnor är de enda män som tillskrivs goda egenskaper och en hederskvinna är antingen en man tillhörande minoriteter eller en feminist som håller med om vad kvinnor säger för den bilden av man stämmer med den bild kvinnor ville ha.

"The pattern we found was that men was portrayed as inadequate, evil or honorary women"

Av dessa tre alternativ så hittar vi inte mindre än två av dem i Lisbeth Larssons artikel.

Män som säger emot kvinnors berättelse är onda förtryckare som skall associeras med våldtäkt, avhuggna huvuden och bestulna tankar. De enda goda männen i teorin är de feminister som håller med vad skit som helst för det är den bild som de kvinnodominerade klasserna vill ha av mannen och de får vad de ber om. Ändå tror de att det är de som är förtryckta.

Denna akademiska paranoias orsaker kommer jag att skriva mer om i ett senare inlägg men jag kan påpeka att Larsson avslöjar en av huvudpersonerna i sin artikel. Helene Cixous: Hon uttrycker nämligen åsikten att logiken och rationaliteten är manliga uppfinningar skapade för att förtrycka kvinnor och "kvinnlig kunskap"

Det handlar helt enkelt inte om någon vetenskap. Det handlar om politisk aktivism på högskolor.

"Under 70-talet när den feministiska litteraturkritiken utvecklades placerade vi oss i den systerliga positionen och tänkte oss att vi gentemot en lång tradition av miss- och ickeläsningar kunde förstå det kvinnliga tal som för and­ra tedde sig som fåglalåt."

Iden är såklart att endast de själva kan "förstå" dvs tolka texterna och därpå följer såklart makten att bestämma vad allting betyder och göra påståenden som varken kan eller får utsättas för annan vetenskaplig kritik. Kritik är ju bara ett till bevis på teori om kvinnan som tystas av männen att säga vad tusan hon vill. "Bara att läsa om den väcker i dag mina studenters indignation."

I Lisbeth Larssons egna ord handlar det om rätten att bestämma verkligheten och strunta helt i fakta.

"Det var en fråga om makt och närvaro, men också om sanning. Om rätten och modet att berätta sanningen och att hävda denna sanning gentemot en kultur som förtigit, skambelagt och trivialiserat den."

Observera att sanning här inte betyder välgrundad. Sanningen betyder här rasism, dvs den som är kvinna talar sanning (om hon inte är hedersman dvs säger emot feministisk teori) för att hon är kvinna och den som är man är att betrakta som ond lögnare (om han inte är hedersman dvs okritiskt håller med feministisk teori) pga att han är man.

Genom att behandla män och kvinnor som olika raser har man gjort män och kvinnor till olika raser också i texterna.

Men rasism anses sedan länge inte ok så hur får man ägna sig åt rasism i fred trots att det enligt liberala demokratins värderingar inte är ok att klumpa ihop folk på det sättet då det tar ifrån dem rätten att vara individer? Svaret är genom språklig akrobatik. Genom språkliga omskrivningar kan man skydda både andra och sig själv från att se rasismen.

Exemelvis på bloggen Fjärde väggen klagas det "Hur kan man förstå de ryggradslösa existenser som tvångsmässigt abuseanmäler varje resonerande text som problematiserar de här sakerna annat än att de är… ryggradslösa?"

Om män visar ryggrad är de traditionellt manliga vilket anses dåligt. Här utmålas dock att sakna denna traditionella manlighet som något dåligt. Damned if you do, damned if you dont.

Detta kan jämföras med hur Lisbeth Larsson försöker dölja vad textens innehåll handlar om med liknande språkvolter.

"Låt oss bryta den och lära oss tala öppet även om de mindre tilltalande, för att inte säga upprörande, delarna av den manliga praktiken."

Detta är bara den senaste i raden nonsenstermer man gömmer mansförakt bakom. Man pratar om att resonera, problematisera, kritik, manlighet, maskulinitet, manlig kultur, manlig struktur, manlig identitet, mansroll, patriarkat, manssamhälle, osv. Det finns ingen ände på allt nonsens de inbillar sig själva för att få snacka skit om män.

Är det biologi? Har kvinnor ett medfött och genetiskt tvång att de bara måste beskriva män negativt?

Hur skall man annars förklara skillnaden på innehåll i mansdominerade och kvinnodominerade diskurser? På mansdominerade arbetsplatser florerar bilder av vackra kvinnor. På kvinnodominerade arbetsplatser är det berättelser om hemska män som dominerar. Männen dyrkar kvinnorna, kvinnorna föraktar männen.

Samma sak i tidningar. Det finns ingen kvinnotidning som beundrar män. Det finns bara manstidningar som beundrar kvinnor. Därav tusenåriga sagors betydelse för genustroende. De har inga exempel i verkligheten. De har helt tappat kontakten med verkligheten och det enda som finns för dem är deras egna teorier och perspektiv.

Matte Matik skriver under rubriken Män är djur 3.0 fortsätter hur det funkar praktiskt.

"Nej, det är inte elitfeminister som Larsson och Ullgren som är tystade idag - tvärtom! Jag påstår att det idag är mycket lättare att komma undan med artiklar av Larssons slag än artiklar som kritiserar denna syn."